Eric Length

ERIC LENGTH

7
Vita Rosen, Göteborg, 2012

Exhibition text:

Föreställ dig, en skock svarta fåglar. Sedan en motorväg. Och så tillbaka till fåglarna. Det som har hänt är att fåglarna har flyttat sig. Tiden är krängd. Vi kan endast vara på en plats vid ett tillfälle, allting annat är svart magi. Nu vet du vad detta är.
Guldet, som uppstår när en supernova exploderar, förkroppsligar något större och avlägsnare, som har funnits innan oss, och som i egenskap av något bland det mest dyrbara på jorden i alltings anarkism måste förenklas, förfulas och förstöras. Det är här det blir mänskligt, och vi återtar magin genom illusionen av guld. Föreställ dig flytande diamant, eller inverterat ljus. Rainer Maria Rilke ställde oss en fråga under sin vistelse i Bjärred och Borgeby 1904:

“What kind of courage is required of us?

Imagine a person taken out of his room, and without preparation or transition placed on the heights of a great mountain range. He would feel an unparalleled insecurity, an almost annihilating abandonment to the nameless. He would feel he was falling into outer space or shattering into a thousand pieces. What enormous lie would his brain concoct in order to give meaning to this and validate his senses? In such a way do all measures and distances change for the one who realizes his solitude. These changes are often sudden and, as with the person on the mountain peak, bring strange feelings and fantasies that are almost unbearable. But it is necessary for us to experience that too.

We must accept our reality in all its immensity. Everything, even the unheard of, must be possible within it. This is, in the end, the only kind of courage that is required of us: the courage to meet the strangest, most awesome, and most inexplicable of phenomena.”

Vidare är det inte längre fråga om skiftningar i tid eller hur rymden lever inom oss; men dessa fakta kräver någonting av oss, en motprestation. Det kan vara dröm, kärlek eller fylla. Vad som än suddar ut gränserna mellan sekunderna och timmarna, som gör att vi får ett sömlöst sammanhang i vårt varande, ett slags initiell existens där vi inte föreställer oss något slut, inget avbrott, inget uppbrott och ingen död. Kvällar som övergår i natt och gryning, där allting kommer tillbaka i sin ursprungliga skepnad, som med årstidernas återkommanden, har vi här vår chans att själva lägga oss i omloppsbana kring nuet och färdas med det, och inte från ett till något annat.

David Stenbeck